Jean Eustaches dåliga sällskap

Strax före klockan sex på kvällarna brukade en tystlåten man dyka upp på Cahiers du cinémas redaktion, det legendariska franska filmmagasinet där skribenter som François Truffaut, Jean-Luc Godard, Jacques Rivette och Claude Chabrol tagit sina första stapplande steg in i filmbranschen. Den anonyma mannen kom för att hämta sin fru, som arbetade som tidskriftens sekreterare, och de gick oftast därifrån tillsammans bara några minuter efter att han dykt upp. Luc Moullet mindes honom som den ende där som inte tycktes ha något med film att göra. Några månader senare fick han till sin förvåning veta att samme man hade spelat in Robinson’s Place. Jean Eustache hade visst haft annat för sig också.

Bakom den diskreta entrén fanns en uppväxt i sydvästra Frankrike, en elektrikerutbildning och arbete vid järnvägen. Eustache föddes 1938 i Pessac, tillbringade en del av barndomen hos sin mormor och flyttade senare till mamman i Narbonne. I Paris blev Cinémathèque française hans filmskola. Han kom att röra sig vant bland cineaster och kafébesökare, men i filmerna återvände han gång på gång till människor som försöker förstå hur man får vara med. De betraktar de andra, lånar deras gester och prövar hur det känns att bli någon som de andra lägger märke till.

Barndomen gav stoff till My Little Loves, ett projekt som han bar på redan före genombrottet med Mamman och horan. Trettonårige Daniel, spelad av Martin Loeb, måste lämna sin mormor och flytta till mamman i Narbonne. Där tvingas han sluta skolan och börja arbeta på en verkstad. På fritiden studerar han de äldre pojkarna, deras sätt att röra sig och närma sig flickorna. Till och med ett biobesök blir en lektion i vad de andra besökarna har för sig. Han försöker härma sig fram till den självklarhet som alla andra tycks födda med.

Eustache beskrev själv filmen som ett barns väg in i marginaliteten. Medan Daniel lär sig hur man ska uppföra sig för att passa in håller hans möjligheter redan på att krympa. Det finns något förkrossande i skillnaden mellan all den uppmärksamhet han ägnar omgivningen och det lilla inflytande han har över sitt eget liv. Inte heller berättandet ger honom någon överblick. Scener tonar ner i svart medan vi fortfarande väntar på ett svar, och berättarrösten tillhör pojken som befinner sig mitt i alltihop. Ingen vuxen Daniel hjälper oss att förstå vad erfarenheterna ska leda till.

Det är också en häpnadsväckande vacker film, med sin känslighet för hur världen ter sig när man ännu inte har lärt sig att ta den för given. Fotografen Néstor Almendros hade en underbar lösning för en mörk scen: skådespelarna fick tända sina cigaretter efter varandra och dröja med att släcka tändstickorna. Ett ansikte syntes en kort stund, sedan fick åskådarens minne hålla det kvar i mörkret. Man kan bli löjligt förälskad i en sådan detalj. Den passar så väl i en film där pojken försöker få syn på ett vuxenliv som ännu mest består av glimtar.

Längtan efter att få känna sig som någon kan också ta sig rätt komiska uttryck. Ett tomteskägg gör underverk för Jean-Pierre Léauds sociala liv i Santa Claus has Blue Eyes. Hans rollfigur, även han en Daniel, tar jobb som jultomte åt en gatufotograf i Narbonne för att ha råd med en ny duffel. Under förklädnaden blir det plötsligt lättare att få kontakt med folk. Sedan börjar Daniel utnyttja sitt övertag och tafsa på kvinnorna som poserar bredvid honom. Behovet av att bli sedd har gjort honom lätt att tycka om. Vad han gör när han väl får uppmärksamhet är betydligt svårare att försvara.

När Léaud återkommer som Alexandre i Mamman och horan har självsäkerheten fått ett helt språk. Här finns gott om åsikter om kärlek och kvinnor, och förfärligt lite att göra utöver att sitta på kafé och formulera sig. Marie, spelad av Bernadette Lafont, har en butik att sköta. Alexandre bor hos henne. Hans frihet att fördriva dagarna som han vill förutsätter alltså att någon annan arbetar, en omständighet som gör det extra underhållande att lyssna till hans utläggningar om hur man borde leva.

Paris har hunnit ett stycke bort från maj 1968 och den sexuella frigörelsen ska nu ta plats även hemma i lägenheten. Alexandre är entusiastisk så länge det är han själv som får vara fri. Med sjuksköterskan Veronika, spelad av Françoise Lebrun, växer hans kärleksliv till ett arrangemang som kräver betydligt mer generositet än han har tillgång till. Léaud gör honom förföriskt kvick och självupptagen, en man vars nästa replik man gärna vill höra även när man helst av allt skulle vilja slippa honom.

Att Eustache låter oss stanna kvar så länge hos dessa människor gör att vi hinner ändra uppfattning om dem. Någon sätter på en skiva, ett samtal fortsätter, en formulering som nyss lät elegant börjar låta som en bortförklaring. Man hinner både skratta åt Alexandre och tröttna på honom. När Veronika pratar om sex och kärlek får orden en annan tyngd. Hon har erfarenheter som hans sätt att resonera inte rymmer. Maries förtvivlan går så långt som till ett självmordsförsök. Den charmiga oordningen i Alexandres kärleksliv har blivit outhärdlig för människorna som lever i den.

Den självbiografiska närheten gör alltihop ännu mer besvärligt. Eustache hade hämtat stoff från sina egna relationer; Françoise Lebrun, som spelar Veronika, hade själv tidigare varit hans partner. Han gav Léaud en stor del av filmens förföriska energi, men skrev också rösterna som gör hans rollfigur allt svårare att hålla med. Vi kan se filmen som en skoningslös granskning av hans eget beteende. Samtidigt har han förvandlat andra människors erfarenheter till sitt material, och det är han som bestämmer vad de får säga.

Det till synes spontana pratet var omsorgsfullt skrivet. Luc Moullet har berättat hur Eustache brukade läsa upp det han skrivit kvällen före medan han klippte en av Moullets filmer. Händerna fortsatte arbeta vid klippbordet medan rollfiguren Alexandre provpratade genom Eustache. Moullet blev en första publik. Under inspelningen skulle skådespelarna sedan hålla sig strikt till formuleringarna. Eustache byggde upp de där situationerna där vad som helst tycks kunna sägas i nästa ögonblick, replik för replik.

Förmågan att fånga en gemenskap blir ännu mer tvivelaktig i A Dirty Story. En man berättar om sin besatthet av ett titthål in till en damtoalett. Först hör vi historien framförd av skådespelaren Michael Lonsdale, sedan av Jean-Noël Picq, som är historiens upphovsman. Andra gången vet vi redan vad som ska hända och kan lyssna till hur berättaren får oss med sig. En skamlig handling har blivit något att samlas kring. Mannen har fått en publik.

Eustache hade övervägt att visa händelserna innan han bestämde sig för att hålla kameran hos berättaren. Den som tittar får själv ordna bilderna kring den snuskiga historien. Det är ett rätt fräckt sätt att göra oss delaktiga: medan vi funderar över tvivelaktigheten i mannens voyeuristiska beteende har vi redan hjälpt honom att återskapa det. Samma obehag som hos Alexandre, fast ännu mer koncentrerat. Vi märker hur villigt vi lyssnar till någon som kan berätta, också när det han berättar borde få oss att dra oss undan.

A Dirty Story spelas in åren efter My Little Loves, vars kommersiella misslyckande försvårade Eustaches möjligheter att göra fler långfilmer. Genombrottet med Mamman och horan hade inte gett honom någon varaktigt trygg plats i filmbranschen. Han fortsatte med kortare filmer och mindre tv-produktioner, och prövade vidare hur bilder och berättelser påverkar varandra. I Les Photos d’Alix börjar fotografen Alix Roubauds beskrivningar av sina bilder glida iväg från det vi ser. Att en människa talar övertygande räcker fortfarande inte för att vi ska veta vad vi har framför oss.

Under sitt sista år skadade Eustache benet svårt vid en fallolycka i Grekland. När han bjöds in att medverka i en radiosändning under Avignonfestivalen svarade han att han inte längre lämnade hemmet, men att han kunde skicka en ljudkassett. Inspelningen sändes sommaren 1981. Den 5 november samma år tog han sitt liv, 42 år gammal.

För att förstå vidden av det han hann göra behöver vi kanske vända oss till hans mormor. Redan före de båda långa spelfilmerna satte Eustache sig med Odette Robert för att spela in Numéro Zéro. Med whiskyglasen framme berättar hon om arbete, sjukdomar och barn hon förlorat. Det Frankrike som skymtar bakom pojkens avbrutna skolgång i My Little Loves får en verklig bakgrund, berättad av någon som har levt med dess villkor. Odette behöver ingen hjälp med att göra den historien drabbande.

Två kameror användes växelvis så att berättandet kunde fortsätta när filmrullen tog slut i den ena. Även klapporna fick vara kvar. Det är en rörande omsorg om ett samtal som annars så lätt hade kunnat bli några väl valda utdrag ur en äldre släktings liv. Hos Eustache får mormodern den tid hon behöver för att berätta. Här vidgas självporträttet: människan som varit mormor i hans barndom får vara huvudperson i sitt eget liv. Efter alla pojkar och män som försökt fånga vår uppmärksamhet sitter vi till sist och lyssnar bara till henne.