Det är med nerv och glimten i ögat som den polske provokatören och mästerregissören Roman Polanski avslöjar den brittiska borgerligheten i Djävulsk gisslan

I en säregen korsning av thriller, kammarspel och komedi får vi följa det äkta paret George och Teresa som bor i ett litet slott på en nordengelsk ö, och deras objudna gäster – de amerikanska gangstrarna Dickey och Albie, som tar makarna som gisslan. Tyckte uppstår över gränserna och roller ifrågasätts. Filmen har jämfört med ”I väntan på Godot” har drag av teaterdramatik.

”Djävulsk gisslan” är en av auteurens mer lättillgängliga filmer, sina mörka element till trots, och den har tydliga Polanski-kännetecken: jazz, svartvitt foto och ett särskilt intresse för äktenskapets förljugenhet. Precis som i den några år tidigare ”Kniven i vattnet” använder sig Polanski av en tredje part, i detta fall Dickey, som narrativ katalysator, vars blotta närvaro lockar fram sanningar som annars hålls under ytan. Det intima drama som utspelar sig blir lika mycket en karaktärsstudie som en samtidskommentar och en drift med borgerliga ideal, och filmen visar prov på Polanskis fingertoppskänsla för dramatiskt filmberättande.

Sonya Helgesson Ralevic