Som en av förgrundsgestalterna inom den franska nya vågen var regissören Agnès Varda med om att omskapa filmens konstnärliga uttryck på 1950- och 1960-talet. Alldeles oavsett om man sett hennes tidigare filmer, som Cléo från 5 till 7 (1962) och Vagabond (1985), eller inte, är hennes filmiska självbiografi Agnès stränder en oändligt inspirerande filmupplevelse som visar att hennes sagolika kreativitet var fullständigt intakt även vid 80 års ålder.

Genom att skapa fantasifulla filmscener som bygger på hennes liv och verk, berättar Agnès Varda själv, ofta gående baklänges genom sekvensen för att illustrera återbesöket i minnet, med ett poetiskt och kärnfullt språk om sina erfarenheter som människa och konstnär.

”Jag bor i filmen”, säger hon. Och efter att ha sett den egensinniga Varda ställa upp speglar på en blåsig strand, gå runt som en pratande potatis på Venedigbiennalen, återuppbygga den bakgård där hon levde med sin make, regissören Jacques Demy, och ställa upp sitt filmbolags kontorsmöblemang inklusive alla anställda på en fiktiv sandstrand, vill man inget hellre än att flytta in där tillsammans med henne.

Marit Kapla