Mästare: Margreth Olin

Något av det finaste jag vet är när människor berättar att de varit med om en filmupplevelse på Göteborg Film Festival eller Draken Film som har skakat om deras liv i grunden. Det händer inte så ofta, och det kan handla om väldigt olika filmer. Men flera gånger har det faktiskt varit en film av Margreth Olin. 

Margreth Olin är en filmskapare som berör, eftersom hon gestaltar det allra mest mänskliga. Hennes filmer är intima betraktelser av människors liv och det samhälle de lever i. För den som är bekant med Olins filmer kommer det nog inte som en chock att hon bestämde sig för att bli filmregissör efter att ha tagit del av en föreläsning av cinéma vérité-mästaren Frederick Wiseman. 

Filmer som ”Barndom” och ”Dom andra” präglas av samma tålmodiga arbetssätt, där filmskaparen följer med i bakgrunden och väntar på att fånga det viktiga, det kärnfulla eller det poetiska. I den färdiga filmen blir det vardagliga djupt laddat med mening. Arbetssättet är kanske allra tydligast i ”Barndom” som handlar om en Waldorfförskola, men finns också i ”Dom andra” om ungdomar som väntar på utvisning och i ”Mannen från Snåsa”, en publiksuccé om den synske mannen Joralf Gjerstad som besökts av mer än 50 000 personer för att botas av hans handpåläggning. 

Det är filmer som skildrar väldigt olika platser, och människor som befinner sig på helt skilda platser i livet. Men de påminner alla om människans storhet och litenhet, om hur botten i dig är botten i andra. När Liv Ullmann i vintras fyllde 80 år höll Margreth Olin ett hyllningstal till henne. I talet beskrev Olin hur hon var skyldig Ullmann livet självt, genom en beskrivning av hur en film kan fungera: ”när konsten är som bäst hittar man lindring och hopp, och får tag i sina egna livskrafter igen”. Eftersom det ibland kommer fram människor till mig och berättar, vet jag att vi är många som har fått tag på våra livskrafter genom en film av Margreth Olin. 

Jonas Holmberg