Sjepitkos bana som regissör tog sin början när hon som sextonåring skrev in sig vid Allryska statliga kinematografiska institutet, VGIK, samtidigt som regissörer som Andrej Tarkovskij, Andrej Kontjalovskij och - hennes blivande make - Elem Klimov studerade där. Alexander Dovsjenko var fram till hans död hennes mentor på skolan och gav henne, mindes hon senare, ett karriäravgörande råd – att regissera varje film som om det vore hennes sista. 

Hängivenheten och kompromisslösheten inför konstens möjligheter syns i varenda film hon regisserade, men närheten till döden och det absoluta slutet får också Sjepitko att pressa sig själv och sitt filmteam till yttersta gränsen. Det sägs att hon under inspelningen av examensfilmen Heat (1963) vägrade sluta filma trots att sommarvärmen på den kirgiziska steppen var olidlig. Filmen smälte i kameran och själv drog hon på sig en leverinflammation som gjorde att hon fick regissera delar av filmen sängliggandes. Mönstret upprepar sig under inspelningen av hennes sista film, Starkare än döden (1977), då hon av sympati för skådespelarna ikläder sig lika tunna soldatuniformer när de filmar krigsscener i belarusiska snöstormar och fyrtiogradig kyla. 

Sjepitko är en politisk filmare i ett allt hårdare politiskt klimat efter det ryska tövädret under Chrusjtjov, både efterkrigssorgsna stridsflygarfilmen Wings (1966) och det vintriga krigsdramat Starkare än döden (1977) är tydliga pacifistiska ställningstagande som kryssat sig förbi censuren. Men framförallt är Sjepitko en humanistisk filmare, i hennes filmer har krigets propaganda skalas bort från hjältar som innerst är människor, tvivlande, såriga och opatriotiska. I närbild syns varje fåra i människornas ansikten, smutsen under naglarna, en darrande hand, men i de vidare bilderna får hennes rollfigurer en allegorisk, ibland ikonisk, laddning – filmade mot tomma snölandskap eller vita himlar. 

Filmskapare som Andrej Tarkovskij och Elem Klimov, båda samtida med Sjepitko, har under de senaste decennierna dominerat samtalet om den sovjetiska efterkrigsfilmen, men tillsammans med regissörer som Marta Mészáros och Kira Muratova hör Larisa Sjepitko till en underström av filmare som förtjänar att ses och ses om.