Greek weird wave – skruvade berättelser i svallvågorna efter finanskrisen

I samma stund som den uttryckslösa rösten från kassettbandspelaren berättade att ”utflykt” är ett mycket tåligt material som man tillverkar golv av, började filmvärldens trendsniffande seismografer känna av den stundande grekiska nya filmvågen. Snart tio år senare är greek weird wave snarast en tsunami av vrickade rollfigurer som i grekisk regi vänder upp och ner på hur vi tänkte att indiekomedier, familjedramer, thrillers och genrefilmer skulle se ut. Men i samband med premiären för Yorgos Lanthimos amerikanska The Killing of a Sacred Deer börjar det kanske bli tid att omvärdera de grundpelare den knäppa grekiska filmströmningen vilar på. 

De senaste decennierna har den grekiska filmen, och det grekiska samhället i stort, genomgått en omtumlande omdaning. Om de olympiska spelen i Aten 2004 markerade tidpunkten då de turistinvaderade blåvita stenbyarna, de feta grekiska bröllopen och det grekiska självförtroende stod på sin topp har åren därefter varit ett tvärt ras på alla fronter. Den grekiska filmen som uppstod i spillrorna efter finanskris, högerextremism och en brusten landssjäl speglade på många sätt, och kom ofta att förklaras som ett symptom på, den grekiska samtiden. Det är lätt att läsa in uppgiven samhällskritik och samtidssatir i de senaste årens filmer. Från den dekadenta vampyrsagan Norway i ett Aten som osar av 80-tal och undergång, i Attenberg skymtar de falnande drömmarna från 60-talets visionära modernism, i Dogtooth där familjens patriark försöker styra upp läget medan ungdomsgenerationen vandrar omkring med ögonbindel i hans trädgård, till förra årets Park där sysslolösa ungdomar driver omkring i ruinerna efter OS-byn i Aten. Greklands skenande ungdomsarbetslöshet, pensionskris och en finansmarknad under sammanbrott står kanske aldrig i förgrunden, men anas i varje bildruta. 

I takt med att de grekiska filmerna tagit sig ut i världen framträder filmvågen delvis ur ett annat ljus. Den skruvade grekiska filmen börjar egentligen inte med Dogtooth och slutar inte i det ögonblick Yorgos Lanthimos sätter sig på flyget till Irland för att spela in The Lobster. Den som letar hittar snart utsökta exempel på absurda grekiska dramer även innan 2009 (ingen som sett den kan glömma Panos Koutras grekiska queer-sci-fi The Attack of the Giant Moussaka, 1999), och filmarna själva framhåller gärna influenser både från det anglosaxiska sextiotalet och antikens grekiska tragedier. Yorgos Lanthimos reste helt enkelt inte till USA för att casta Colin Farrell och berätta om läget i det grekiska parlamentet. 

De politiska nyanserna i 10-talets grekiska filmer följer inte nödvändigtvis kausalt av den grekiska ekonomins kraschlandning, även om snäva budgetar säkert tvingat fram en viss estetik och sållat ut ett litet gäng av tätt sammansvetsade briljanta filmare. Men det som binder samman Lanthimos regissörskap, förutom den distanserade estetiken, de tomma rollfigurerna och känslolösa replikerna, är istället snarare hans funderingar kring hur vi förhåller oss till varandra. 

I alla Lanthimos filmer står familjerelationerna i centrum: i Alper försöker en teatergrupp slå sig in som nischade begravningsentreprenörer och slår sig in som skådespelande ersättare av nyss avlidna familjemedlemmar; i The Lobster har singelsamhället utrotats genom magiska interneringsläger förklädda till lyxhotell där den som inte hittar en partner förvandlas till ett djur; i The Killing of a Sacred Deer kliver en hämndlysten pojke med gudalika krafter plötsligt in i en skev kärnfamilj för att ge allesammans en långsam och plågsam död. När Lanthimos plockar fram sina lågintensiva sci-fi/fantasy/postapokalyps-verktyg är det inte för att fråga sig vad vi gör när samhället går under, utan för att fundera på hur vi egentligen känner inför våra medmänniskor. I en tid då en genomsnittsperson ägnar mer än hälften av sin vakna tid åt att stirra in i en skärm är det en fråga som inte bara angår de som inte kunnat slita blicken från den grekiska samhällskraschen. 

*Olle Agebro*