Dokumentären om Pauline Kael – filmkritikern med stor F – tecknar ett porträtt av en kompromisslös och briljant skribent som befäster filmkritikens ställning som konstform i egen rätt.

Det finns ett före och ett efter Pauline Kael (1919-2001). Mellan 1968-1991 skrev hon för The New Yorker och med sitt kvicka och direkta tilltal blev hon läst av alla som hade minsta intresse för film. Om det vittnar den långa rad kända ansikten som intervjuas i dokumentären (Quentin Tarantino, Paul Schrader, Alec Baldwin, för att nämna några) och hennes massiva brevkorrespondens.

Rob Garvers dokumentär ger en generös inblick i Kaels skrivande och kulturella gärning. Nya intervjuer och klipp blandas med gamla, och Sarah Jessica Parker läser upp delar av texter som bildsätts med klipp ur filmer hon skriver om. Förutom att ge tittaren en känsla för hennes stilistik och temperament visar den också på hur hennes skrivande hade en reell inverkan på filmkulturen, som när hon skrev om historien kring Citizen Kane och lyfte Herman Mankiewicz roll som manusförfattare. Hennes erfarenhet är också en kvinnas erfarenhet av att ta plats, hävda sin egen relevans – och att vara beredd på att skapa dålig stämning.

Sonya Helgesson Ralevic