I sin bok om inspelningen av Nattvardsgästerna 1961 skriver Vilgot Sjöman om hur Bergman berättar om en ny filmidé, som senare blev Tystnaden: "Två kvinnor och en trettonårig pojke i en vilt främmande stad. Den äldre kvinnan får blodstörtning och de tar in på ett hotell. Ingmar förklarar att en del av materialet går tillbaka på en gammal radiopjäs, "Staden". Annat är helt färskt och bygger på en dröm som han drömde nu under sjukdomen i december."

Efter premiären i september 1963 tävlade pressen – med rubriker som "Moralchock" eller "Indignation och avsky inför Bergmanfilmen" – om vem som kunde citera de mest chockerade åskådarna. Den kristna tidningen Dagen var hårdast i omdömena och även om ingen av dess medarbetare själv sett filmen hade de "läst åtskilligt" och visste att berätta att filmen inte bara visade intima scener "utan även andra avarter såsom flickors självbefläckelse". Pastor John Hedlund sammanfattade: "Om Satan förskapar sig till en ljusets ängel aldrig så konstnärligt, så är det Satan i alla fall".

Resultatet av all denna uppståndelse blev som väntat att Tystnaden blev SF:s största succé dittills, med nästan 1,5 miljoner biobesökare. Det skulle dröja till tv-serien Scener ur ett äktenskap innan Bergman fick en lika stor publik, och det till sin kanske dittills mest svårtillgängliga film.

Den internationella lanseringen kantades av liknande uppståndelse och följaktligen blev den också en exportsuccé. På gott och ont lanserades Tystanden som en halvpornografisk film. I Argentina dömdes filmens distributör till ett års fängelse villkorligt. I domskälet anfördes bland annat att "den moderna konsten använder sig av det fula, det oerhörda, det anormala, och upplyfter det till skönhetens plan."

Ur Filmkonst nr. 111 "49 x Ingmar Bergman", utgiven i samband med Göteborg Film Festival 2008.