Jean-Luc Godards debutfilm tillhör filmhistoriens mest stilbildande filmer och är utan tvivel en stor anledning till att så gott som alla cineaster är frankofiler. Jump cuts, gerillafilmskapande och Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo flanerandes längs parisiska boulevarder fick en hel filmvärld att känna ”très cool”. Till sista andetaget satte den franska nya vågen i rullning och snart skulle den filmiska strömningen skapa sig ett inflytande av tsunamiska proportioner.

Storyn i Till sista andetaget är enkel och av kioskdeckarkaraktär. I centrum står Michel (Jean-Paul Belmondo), en kriminell ung man som efter en bilstöld skjuter en polis. På flykt undan lagen träffar han Patricia (Jean Seberg), en aspirerande journalist, och de två inleder en relation. Patricia är dock ovetandes om att Michel är efterlyst för mord.

Vad som skriver in Till sista andetaget i filmhistorien är inte dess manus utan andra saker. Som att Godard – på neorealistiskt manér – flyttade ut filmen från studion och ut på gatan. Bort från perfektion och för ett mer dokumentärt och slumpartat filmskapande. Till sista andetaget filmades till stor del med handkamera (ovanligt vid tiden) och fotografen Raoul Coutards tagningar och kameraåkningar (som han delvis gjorde sittandes i en rullstol) är en stor del av filmens storhet. Lägg till den frekventa användningen och populariseringen av jump cuts samt den magnetiska närvaron i Seberg och Belmondo och resultatet blev… très cool.

Som ingång på Godards filmskapande är hans debutfilm också en bra mjukstart då han här inte helt övergett den traditionella filmens narrativ och gått upp i det mer komplexa formspråk han fascinerades av under den större delen av sin karriär.

Andreas Degerhammar