Ahang Bashi gör här en gripande och intim filmdagbok som tar en utgångspunkt i hennes panikångest. Hon letar efter svar och försöker förstå om, och i så fall varför, hennes tillstånd är kopplat till hennes förflutna. Tillsammans med människor som omger henne och som hon pratar med börjar hon inse att en del av hennes ångest förmodligen följde med som ett barndomstrauma i och med flykten till Sverige. Med små medel och i ett lugnt tempo bjuds vi in i hennes värld och får närvara i väldigt utlämnande scener. Filmen är – som titeln antyder – skör och poetisk men också varm, mänsklig och modig. Den blottar rädslor och diskuterar vissa elementära mänskliga villkor, men opretentiöst och med en stor dos värme.

Sanjin Pejkovic