Polanski utvecklar thrillerelementen i Kniven i vattnet till regelrätt skräck med subjektiva och psykodynamiska förtecken i febriga Repulsion

Catherine Deneuve spelar Carol, en mycket försynt och räddhågsen kvinna som jobbar i en skönhetssalong och bor med sin storasyster. Systern har en affär med en gift man vilket gör Carol illa berörd, och när de två reser bort och Carol lämnas åt sig själv i deras stora lägenhet går hon in i ett psykotiskt mardrömstillstånd där gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. Knackningar och telefonsignaler får blodet att frysa, våldtäktsvisioner avlöser varandra och själva väggarna börjar spricka.

Repulsion är den första delen i Polanskis löst sammanhållna lägenhetstrilogi, där Rosemary’s baby och Hyresgästen också ingår. Vi kastas rakt in i huvudet på Carol, och hennes jagade subjektivitet präglar kameravinklar, ljud och händelseförlopp. Mycket av skrämseleffekten ligger i filmens oförutsägbarhet. Polanski blandar febrig jazz som illustrerar Carols kaosartade inre, med tystnad (bortsett från ett tickande ljud) utan våldtäktscenerna, för att förmedla en känsla av förlamande skräck. Sprickorna i väggen kan i en freudiansk läsning förstås som ett överjag i förfall, och ett undertryckt trauma som kommer till ytan. Resultatet är stilbildande och omskakande.

Sonya Helgesson Ralevic