Handplockad film. Prova gratis i 2 veckor.
När Jacques Tati går till angrepp mot det modernistiska samhällsbygget gör han det med buller och bång, i en film som har bäddat för filmskapare som Wes Anderson och Roy Andersson.
Har du någonsin funderat på hur det moderna samhället låter? Det har Jacques Tati. I Playtime hörs sällan mänsklig dialog, däremot hörs distinkta pip, gnisslanden, skrapanden, tutande och knarranden. Det är en av alla poänger Tati gör i sin ambitiösa futuristiska komedi, vars dyra bygge (”Tati-ville”) nästan drev filmskaparen till konkurs. I en uppsättning sekvenser får vi sporadiskt följa monsieur Hurlot (gestaltad av Tati själv) och en grupp amerikanska turister. Det Paris de anländer till är oigenkännligt – Eiffeltornet, Triumfbågen och Sacré-Coeur syns bara som reflektioner i glasdörrarna till de enorma kontors- och lägenhetskomplex som utgör hela den nya stadsbilden.
En fyrkantighet genomsyrar hela samhällsbygget. Inte bara den arkitektoniska stilen kännetecknas av kvadratiska former, utan även den icke-intuitiva teknologin och de trångsynta människorna. För att belysa detta lånar Tati av slapstickkomedin – monsieur Hulot är en förvirrad gestalt som ramlar in och ut ur bilden och som sticker ut rent
Sonya Helgeson Ralevic