”Det är ingen idé att ge sig ut i den här världen med föreställningen att kunna fånga den. Den har aldrig varit statisk, alltid på väg bort och alltid på väg mot något annat. Vad skulle jag veta att fånga?” Orden som Chantal Akerman (1950–2015) skrev efter en av sina filmer summerar den belgiska regissörens konstnärskap och det hon fångade så bra: Tiden och det obönhörliga mellanrum som finns i alla relationer. No Home Movie blev hennes sista film och den relation som skildras – Akermans och hennes mammas – var regissörens viktigaste. Relationen var ”hemmet” i den dubbelbottnade titeln. Mamma Natalia, Auschwitzöverlevaren, sitter i Bryssel medan dotterns kamera åker genom Israel eller riktas mot Skype-samtal från Paris. Det är meditativt, smart, vackert. Och i backspegeln så sorgligt.

Hynek Pallas