Monsieur Hulot tampas med sin systers ultramoderna villa i visuellt fulländad slapstickkomedi som vann både Oscar och juryns pris i Cannes.

Det finns några filmskådespelare som bara genom sitt rörelsemönster utvidgar vår förståelse av vad det är att vara människa. I amerikansk filmhistoria finns till exempel Charlie Chaplin och Buster Keaton, i asiatisk Toshiro Mifune och Jackie Chan. I Europa har vi Jacques Tati, som genom sin fysiska uppenbarelse förkroppsligat konflikten mellan människan och det moderna samhället. Kanske är det i Min onkel som hans modernitetskritik kommer allra mest till sin rätt. Hans folkkära signaturkaraktär Monsieur Hulot är i otakt med tiden. Han smutsar ner sin välklädda systerson, får jobb på plastfabrik och trasslar till det med alla tekniska manicker som finns i hans systers hyperdesignade men opersonliga Villa Arpel. Min onkel är Tatis första film i färg, och den poetiska tonen, den visuella humorn och den varma mänskligheten har gjort den till hans allra mest populära film.

Jonas Holmberg