Handplockad film. Prova gratis i 2 veckor.
Fyra ändlöst fascinerande spökhistorier baserade på gamla japanska folksagor, bildar tillsammans Masaki Kobayashis visuellt trollbindande, smått bisarra och helt unika, färgsprakande mästerstycke.
En utblottad samuraj överger sin kärlek och gifter sig rikt med ödesdigra konsekvenser i ”Det svarta håret”. I ”Snökvinnan” överraskas en skogshuggare av en kraftig snöstorm och får sitt liv till skänks av ett mystiskt sagoväsen, men priset blir högt. En blind musiker tvingas ge nattliga konserter för en publik av spöken i ”Hoichi den öronlöse”. Och ”I en kopp te” ser en samuraj en annan krigares spegelbild i sin tekopp, och dras in i en mardrömslik tvekamp med gåtfulla fiender i gränslandet mellan dröm och verklighet.
Kwaidan (ett äldre japanskt ord för ”spökhistoria”) är en film som har fascinerat och gett upphov till ändlösa diskussioner sedan premiären 1964. Filmen har kritiserats för att vara för lång, inte tillräckligt läskig för att vara en spökhistoria värd namnet, för självmedvetet exotifierande, och för samhällsfrånvänd för att komma från samma upphovsman som trilogin Människans villkor (1959-61) och Harakiri (1962). Men det är samtidigt en film som har hyllats av generationer av kritiker för sin originalitet, sin makalöst vackra bildpoesi och inte minst sin genreglidande, gåtfulla och svårdefinierade natur.
Johan Blomqvist