Marguerite Duras tjusiga och visuellt berusande kärlekstragedi från det koloniala Indien är en filmhistorisk milstolpe som än idag glöder av rasande antiimperialism och kompromisslös fascination för filmkonstens möjligheter.

Redan tidigt i Marguerite Duras författarkarriär översattes hennes texter till film, ofta med hennes öppet bittra irritation över slutresultatet. Från slutet av sextiotalet började Duras göra egna filmer som regissör, och India Song är hennes definitiva filmiska mästerverk som rymmer både hennes passion för filmen, hennes patenterat strama kärleksskildringar och den politiska iver som drev hennes författarskap.

Filmen om diplomathustrun Anne-Marie utspelar sig nästan uteslutande i det franska residenset i Calcutta, det är 30-tal och den franska societetens dekadenta livsstil i det koloniala Indien har börjat vittra sönder inifrån. Anne-Marie lever helt avskärmad från verkligheten, uttråkad och deprimerad svassar hon omkring i dyra klänningar i spegelsalar, spelar piano och träffar sina älskare utan att dölja det för sin man. Bilderna av den koloniala överklassen är helt tysta, istället ljuder filmen av Anne-Maries inre röst, hennes älskares monologer och det stilla pianoklinkandet till Carlos d'Alessios ledmotiv. Marguerite Duras beskrev en gång Tysklands ockupation av Frankrike som en upprepning av Frankrikes kolonisation av Asien, den aningslösa likgiltighet hon fångar i India Song säger allt om hur ett övergrepp i den omfattningen kan låtas ske.