Knivskarp skildring av fattigdomen i södra Europa och av de människor som kommer i kläm i vår moderna värld – och av dess enorma orättvisor. Dokumentär dramatik när den är som bäst.

En pojke hjälper sin pappa att samla skrot för försörjning, samtidigt sliter en nigeriansk immigrant med allehanda ströjobb för att klara sig. Il mio corpo följer parallellt två livsöden i ett skuggsamhälle långt bort från resebroschyrernas solgassiga Sicilien.

Det är svårt att se att Il mio corpo är en dokumentär. Personerna som skildras rör sig framför kameran som vore de regisserade och det utsökta fotot och filmens driv får den att kännas som en spelfilm. Men Il mio corpo och människorna den skildrar är på riktigt, vilket gör berättelsen än mer omskakande i sin lågmälda dramatik. Michele Pennettas film om de bortglömda och marginaliserade på Sicilien är smått oförglömlig.

Andreas Degerhammar