Geoffrey Rush briljerar som både odräglig och rörande Giacometti när Stanley Tucci skildrar skapandets innersta väsen genom ett porträtts krångliga tillblivelse.

Under en resa till Paris får författaren James Lord frågan om han vill sitta modell för Alberto Giacometti, som han är bekant med. Smickrad tackar Lord ja till chansen att bli förevigad av den store konstnären och samtidigt få en inblick i hans kreativa process. Det som var menat att bli (i alla fall låtsas Giacometti det) ett par avslappnade halvdagars sittning flyter ut i vad som kan tyckas vara en oändlig räcka av både frustrerande och underhållande dagar. Tucci skildrar fint och med humor den speciella och lättsamma relationen mellan två väldigt olika män, och lyckas steg för steg ge en fascinerande bild av den förtrollande men lika ofta kaotiska, kreativa processen; ett portätt kan tyckas färdigt och för att sedan plötsligt glida undan och försvinna. På vägen mot dessa magiska scener får man stå ut med ett rejält mått av gubbighet i skildringen av det neurotiska geniets relation både till sin uppoffrande fru Anette och den prostituerade kaxiga musan Catherine.

Stanley Tucci växte upp med en pappas som var konstnär och konstlärare och blev genast betagen när han läste James Lords bok Giacometti Portrait, där amerikanen berättar om sin vänskap med konstnären i allmänhet och om den speciella porträttsittningen i synnerhet. Han övervägde att spela huvudrollen som Giacometti själv men valde att fokusera på regiarbetet. Det visade sig vara ett bra val då kemin mellan Rush och Armie Hammer som Lord fungerar finfint.

Camilla Larsson