Fanny och Alexander

• Ingmar Bergman

|

• 1982

|

• 189 min

|

• Sverige

|

• Drama

Jag har sett Ingmar Bergmans filmer sedan jag var tonåring och jag upplever dem annorlunda nu. Jag älskade dem allihop (med undantag för några komedier) och de har alltid erbjudit mig en stor upplevelse. När jag studerade i Tjeckoslovakien såg jag Persona och Tystnaden otextade många, många gånger – det tillhör mitt livs största cinematiska upplevelser. När jag väl såg dem med undertexter blev jag tyvärr besviken: på något sätt gick magin förlorad. Så min nya favorit blev en ännu större klassiker: Smultronstället. Den kändes först lite klumpig, tills jag insåg hur djupt komplex och sann den är. Jag såg om den för inte så länge sedan och den berör mig fortfarande. Men inget går upp mot Fanny och Alexander. Jag såg den för första gången på filmfestivalen i Venedig; Bergman introducerade den själv och när några av kritikerna kommenterade filmens längd svarade han med ett litet leende: "Jag överväger faktiskt att lägga till en timme ... eller två." Den andra gången tog jag med min tio år gamla dotter till bion – hon var skeptisk, Stjärnornas krig var hennes filmiska favoritföda. Men hon satt blick stilla under filmens fyra timmar, hon blev röd om kinderna av inlevelse och den kvällen smittades hon av Bergmanfebern. Den här filmen är som Universum självt: enkel men oändlig, öppen för alla. En sann skildring av livet och fantasin.

Agnieszka Holland