David Lynch hyllade drama om avhumaniseringen av en utstött man och återupprättelsen av hans värdighet är en av regissörens mest tillgängliga men också mest bedrövande verk

London, 1800-tal. "Elefantmannen” John Merrick (spelad av John Hurt) lider av ovanliga syndrom och kroppsliga deformationer och ställs ut som cirkusdjur på cirkus, till den dag då läkaren Frederick Treves (Anthony Hopkins) upptäcker honom och istället låter ta in honom på sitt sjukhus.   

David Lynchs andra långfilm är på samma gång väldigt typisk för Lynch och något av en udda fågel i hans alster: filmens tid och plats sticker ut, likaså dess konventionella dramaturgi, men de surrealistiska inslagen i början och slutet är kännetecknande för Lynch. Valet av motiv är också signifikativt då han alltid har intresserat sig för partikuljära utseenden.

När Merrick blir intagen på sjukhuset och det visar sig att han är bildad och beläst blir han snart överklassens keldjur. Om något visar detta hur människans hunger efter det spektakulära sträcker sig över klassgränser – cirkusen är en lägre ansedd underhållningsform, teatern och det tedrickande umgänget står högre, men fascinationen för Merricks utseende tycks universellt. Med sin expressionistiska estetik exponerar Elefantmannen mänsklighetens grymma sidor – men också de ljusa. Det är en reflektion över empatins villkor, och skillnaden mellan att bli uttittad – och att bli sedd.

Sonya Helgesson Ralevic