Drömmer androider om romantiska bubbelbad? Maria Schrader gör filosofiskt finurlig sci-fi-romcom för en tindertrött AI-generation, om en ambitiös antropologs motvilliga möte med kärleken.

93 procent av alla tyskar fantiserar om att överraskas av tända ljus och rosenbladsbeströdda golv. Alma hör till de övriga 7 procenten. Hon är en karriärfokuserad forskare vid Pergamonmuseet i Berlin i slutfasen av ett stort forskningsprojekt, men övertalas av sin chef att delta i en studie med en humanoid robot, designad av en Berlinbaserad start-up för att fungera som den perfekta partnern för just henne.

Alma är inte ute efter kärlek, och det är med viss skepsis hon tar emot den artificiella svärmorsdrömmen Tom i sitt hem. Tom behöver inte sova, han har inget emot att vänta ute i regnet på henne, och ordnar brunch på eget initiativ lagom till att hon vaknar. Vad mer kan man begära? Maria Schrader närmar sig de etiska, filosofiska och psykologiska frågor vi behöver ställa oss inför den pågående AI-utvecklingen med ett helt eget temperament. Drömmannen rör sig kring samma teman som filmer som Ex Machina och Her, men med ett mer jordnära berättande och utan sci-fi-excesser lyckas Maria Schrader nå fram till något både skarpare och mera drabbande. Med en underfundig humor, ofta serverad av det komiska geniet Sandra Hüller, tar Drömmannen plats som ett av 20-talets charmigaste tyska kärleksdramer.

Olle Agebro