Bernardo Bertoluccis niofaldigt Oscarbelönade epos om Kinas siste kejsare är en storslagen och imponerande skildring av landets moderna historia, och en omistlig klassiker att se om och om igen.

På Oscargalan 1988 sopade Den siste kejsaren hem statyetterna i alla nio kategorier filmen var nominerad i, däribland bästa film, regi och foto. Minst sagt anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att det var en konstnärligt utmanande och avancerad film på nära tre timmar, regisserad av en italienare och med relativt okända skådespelare i huvudrollerna, som trumfade alla amerikanska filmer i konkurrensen. Men så är Den siste kejsaren också en på många sätt häpnadsväckande film.

Historien om Puyi som vid tre års ålder 1908 blev Qingdynastins och Kinas siste kejsare, och som sen tvingades abdikera och sedermera anklagas för förräderi mot sitt eget folk av den nya kommunistiska regimen, och till slut leva sina sista år som vanlig proletär är en otroligt fascinerande 1900-talshistoria. Det är också en film som med otrolig detaljrikedom och bländande skicklighet av fotografen Vittorio Storaro och produktionsdesignern Fernando Scarfiotti, återskapar Qingdynastins forna glans på plats i dess maktcentrum Förbjudna staden i Peking. Bertolucci var den förste filmaren från väst som fick fri tillgång att filma i palatset, och den kinesiska regimen bidrog även med 20 000 statister, många av dem inkallade direkt från Folkets befrielsearmé. Att Bertolucci själv var uttalad marxist var nog ingen nackdel.