Handplockad film. Prova gratis i 2 veckor.
Yves Saint Laurent, masochism och Catherine Deneuve med dubbla identiteter i Buñuels mest framgångsrika, guldlejonvinnande klassiker.
Som sin första färgfilm valde den surrealistiska spanske mästaren en franskitaliensk samproduktion, baserad på Joseph Kessels bok med samma namn, som orsakade skandal när den publicerades 1928. Åtminstone på ytan är filmen mer "direkt" än hans tidigare verk, men full av drömsekvenser och med känslan av att två olika verkligheter drabbar samman. I huvudrollen ser vi Catherine Deneuve i sin kanske mest berömda roll – den som den sexuellt hämmade Séverine, som inte kan njuta av det vardagliga sexet med sin man och söker sig till Fru Anaïs etablissemang för att utforska sin sexualitet. Hennes nom de guerre blir Belle de Jour, eftersom hon till skillnad mot de flesta ”nattfjärilar” bara kan jobba på bordellen under eftermiddagarna, då maken Pierre är på jobbet. Till slut vet varken Séverine eller publiken vilket som är hennes sanna jag – hemmalivet med sina borgerliga ritualer, eller det på bordellen där hon lever ut sina egna eller andras fantasier och lustar och underkastar sig de betalande männen?
Den förlegade kvinno- och samtyckessynen i Belle de jour - dagfjärilen är inte direkt kompatibel med nutidens, men sin plats som listtoppande högklassig klassiker har den onekligen i fast grepp. Den unga Catherine Deneuve är fenomenal. Trots sin avstängda rollfigur lyckas hon förändra Séverines sinnesstämning, liksom stämningen i hela filmen, genom bara en ryckning i ögonlocket eller en svag antydan till ett leende. Även den av Yves Saint Laurent skickligt designade garderoben gör sin beskärda del för historien.
Ironiskt nog kan man läsa att Buñuel från början var missnöjd med valet av Deneuve för huvudrollen och att Deneuve var missnöjd med, och kände sig utnyttjad under, inspelningen. Ändå blev det filmen som de bägge kommer att bli mest ihågkomna för och den film som den kultiga filmkritikern Roger Ebert utnämnt till den troligtvis bästa erotiska filmen i modern tid.
Camilla Larsson