Buñuel avslutar sin karriär med en berättelse om begär, besatthet, passion och förälskad galenskap, kryddad med humor och ett rågat mått gubbsjuka. 

Luis Buñuel var nära 80 år när han regisserade sin sista film, sex år före sin död. Begärets dunkla mål (filmens innehåll har inget konkret att göra med den låt med samma titel Lustans lakejer spelade in bara några år senare mer än just titeln, och kanske känslan av en ständig jakt på det ouppnåeliga) utspelar sig i Spanien (Sevilla och Madrid) och Frankrike (Paris), mot bakgrunden av ett antal terrorattacker från extremvänsterhåll. En förmögen äldre fransman blir besatt av den 18-åriga Conchita som han första gången träffar när hon fått jobb som hans hembiträde. Men den gäckande unga spanjorskan, som från början framstår som förförisk men naiv och tillitsfull, ska visa sig ha många olika sidor. 

Filmen tar sin början när Mathieu, som mannen heter, i ilska lämnar Conchita och Sevilla med tåg, och berättar sin historia för kupégrannarna, som undrande sett honom hälla en iskall hink med vatten över huvudet på en kvinna på perrongen. Därpå följer i flashbacks den objektifierande ”begärshistoria” som utspelat sig. Under vilken den frustrerade äldre mannens allt mer frikostiga försök att köpa sig rätten att få belägra den unga kvinnan istället gör att hennes vägran att släppa till det allra sista blir allt starkare och ilsknare. Aldrig mötas de två – förrän det våld som eskalerar under ytan till slut inte kan hållas tillbaka längre? 

Filmens manus bygger på Pierre Louÿs roman Kvinnan och dockan från 1898. Den manliga huvudrollen spelas återigen av Buñuels favorit Fernando Rey (dubbad till franska av Michel Piccoli) medan Conchita görs av två skådespelerskor, den sofistikerade Carole Bouquet och den temperamentsfulla Ángela Molina, som byter av varandra både mellan och ibland mitt i scener. Medan omvärlden förtjust analyserat detta mästerliga grepp så har mästaren själv förklarat det med att hela filmen riskerade att läggas ner på grund av problem med en skådespelerska, och att denna lösning var en spontan idé som han skämtsamt slängde ur sig under en lång natt vid bardisken. Och faktum är att det är detta trick, tillsammans med en del buñuelskt skruvade biroller och händelser som gör filmen så underhållande som den är – trots det alltför rågade måttet gubbsjuka. 

Begärets dunkla mål nominerades till bästa utländska film både vid Golden Globe och Oscarsgalan 1978 och hyllades av tidens kritiker, medan publikens gensvar var mer ljummet. 

Camilla Larsson