Uje Brandelius x Draken Film
Uje Brandelius är aktuell som pristagare för Helsingborgs Dagblads nyinstiftade Hassepriset, som från och med i år delas ut till någon som gjort en "kulturgärning i Hans Alfredsons ära". Uje har varit aktiv musiker i Doktor Kosmos sedan 1991, men fick sitt breda genombrott med succéfilmen Spring Uje spring som hade premiär på Göteborg Film Festival 2020. Filmen, där Uje spelar sig själv under perioden då han diagnostiserades med Parkinsons sjukdom, regisserades av Henrik Schyffert och kammade hem hela tre guldbaggar. Sedan långfilmsdebuten varvar Uje jobbet som radiopratare i P1 med att spela i Doktor Kosmos, skriva på nya filmprojekt, samt tipsa om filmer på Draken Film, såklart!
Vad har du för planer för sommaren, Uje?
– I sommar tänkte jag se lite filmer som jag har hört så mycket om så att jag tror att jag faktiskt har sett dom. Cykeltjuven tex, den ska vara Roy Anderssons favoritfilm. Såg dessutom att den ligger på Draken Film (som jag har livstids gratisprenumeration på för att jag svarar på dom här frågorna, ifall läsarna undrar varför jag svarar så långt).
Har du några fler filmprojekt på gång eller är det musik och radio som gäller?
–Jag har två filmmanus på gång. Dels en film baserad på en svensk bok, som jag har påbörjat. Dels en uppföljare till ”Spring Uje Spring” som bara finns i mitt huvud än så länge. Så det är film som gäller. Och musik. Och radio.
Om du fick ta en öl med en filmskapare, vem skulle det vara?
– Johannes Nyholm och Måns Månsson, vilka är de två mest intressanta svenska filmskaparna det senaste decenniet. Jag väljer två för att minska risken för den lite trevande första dejten-stämningen. Men om Draken Films regelverk förbjuder fler än två runt bordet så väljer jag Roy Andersson. Min magkänsla säger mig att risken för pinsam tystnad är låg med Roy i rummet. Och han är ju fucking bäst. Ska faktiskt få äran att besöka hans filmstudio senare i veckan, dock utan Roy, tror jag. Min favoritfilm alla kategorier är ju En Kärlekshistoria.
Uje Brandelius filmtips på Draken Film:
Mannen utan minne
Med en dialog karvad i finsk furu, obefintlig mimik och en scenografi som ser ut att vara stulen från finska tv-teatern har Aki Kaurismäki skapat ett helt eget universum. Ett universum där dom trasigaste och ensammaste människorna är dom klarast lysande stjärnorna. I en filmvärld full av babbel och dokufeeling är Kaurismäkis filmer en kall öl i bastun. Och Mannen Utan Minne är enligt mig den allra kallaste ölen.
Play
Ruben Östlunds i särklass bästa film. Den har beskyllts för att vara rasistisk. Det är klart att den är rasistisk, liksom hela vår samtid. Den är därför också den mest trovärdiga svenska film som gjorts. Det är stundvis svårt att fatta att det som utspelar sig framför våra ögon faktiskt är skådespeleri.
Två dagar, en natt
Om bröderna Dardenne släpper en film om hur färgen torkar på deras nybyggda altan så kommer jag att titta. Jag älskar allt dom gör och skulle kunna välja vilken som helst av deras filmen till den här listan. I deras fokus finns alltid individens kamp mot systemet och den brutala insikten att pengar är det viktigaste i livet.
Mellan väggarna
Närmare verkligheten än så här går det inte att komma i en spelfilm. Ett klassrumsdrama med hundra procent autentiskt tonfall. Läraren och författaren av boken som filmen bygger på spelas av sig själv. Och eleverna…herregud. Den här filmen var en av anledningarna till att jag vågade föreslå att jag skulle ha rollen som mig själv i ”Spring, Uje, spring”.
Himmel över Berlin
Mitt nostalgival. Satt i biosalongen och höll en flickväns hand. Efteråt strosade vi hemåt och kände oss som Gävles djupaste personer. Med svartvitt foto, tysk poesi och musik av Nick Cave är den här melankoliska bratwursten så hårdkryddad med 80-tal att det nästan gör ont i munnen. Ett vykort från en tid då ”svår” var det finaste en film kunde vara.
Dom kallar oss mods
Sann och påhittad, rolig och sorglig, respektfull och respektlös. Vägen mot döden är kantad av garv. Om jag ska välja en enda film som har den tonalitet som jag söker i mitt eget skapande så måste det bli Dom Kallar Oss Mods.
Min pappa Toni Erdmann
Den här existentiella käftsmällen fick mig att ställa en massa frågor. Gör jag rätt saker i mitt liv? Varför prioriterar jag alltid jobb framför lek? Och hur är det möjligt att göra en tre timmar lång film utan transportsträckor?
Leviatan
Det ska erkännas först som sist: jag är en misär-junkie. Och Leviatan infriade alla mina högt ställda förväntningar. Den här misär-duschen har gott om konkurrerande filmkusiner som till exempel Kapernaum, Dogman och Biutiful. Men om du frågar mig: Oscarstatyetten för bästa misär går till…Leviatan! Det är dessutom den enda misärrulle som utspelar sig i subarktisk miljö.
