Regimkritiska röster i Putins filmvärld

Sedan Vladimir Putins tillträde som president vid millennieskiftet har den kommersiellt propagandastänkta ryska filmen varit mer framgångsrik än någonsin, samtidigt som en stark regimkritisk filmströmning blir allt mer besvärande för landets ledare.

Räknat i biljettintäkter framstår den samtida ryska filmen under Putin-eran som en kommersiell propagandaseger där storslaget patriotiska nationalepos avlöst varandra på biotoppen. De ryska publiksuccéerna sträcker sig från Timur Bekmambetovs publikfriande komedier och fantasyberättelser (Night Watch, Black Lightning) och superhjältefilmen Guardians (en rysk Avengers-tolkning där en av hjältarna har superkrafter som förvandlar honom till en rysk björn) till basketsuccén Going Vertical eller auteursonen Fjodor Bondarchuks historiska krigsfilmer som The 9th Company och Stalingrad. 

Putinregimens filmpolitik har varit en stor framgång oavsett om man ser på filmerna som propaganda eller ur ett rent kommersiellt perspektiv – Rysslands största produktionsbolag Central Partnership ägs av statliga Gazprom. Men vid sidan om den kommersiella filmen för den inhemska marknaden finns en strömning av filmer som får internationell uppmärksamhet och orsakar allt större problem för regimen. Sedan Putin tillträdde som president vid millennieskiftet har de filmer som visats och prisats på de mest prestigefyllda filmfestivalerna tecknat en minst sagt problematisk bild av Putins Ryssland. Till en början framstod det som att Putin blundade för, eller ibland rent av drev på, produktionen av bittra arthousefilmer. 

Efter Andrej Zvjagintsevs stora internationella genombrott med Återkomsten 2003 fick han ett omfattande statligt stöd för att kunna bygga vidare på sitt regissörskap. Men även om Guldlejon och andra internationella festivalpriser medför en viss nationell prestige är de statliga investeringarna i filmen aldrig ovillkorade. I det här avseendet är Putins filmpolitik inte på något vis ny, den ryska filmen har sedan Sovjettiden en lång tradition av statlig inblandning, och den har också präglats av landets regissörers kärva motstånd. För den sovjetiska filmindustrin var profit precis lika vulgärt som regimkritik, paradoxalt nog gjorde den selektiva respekten för konstnärliga ambitioner att det också uppstod utrymme för att formulera filmiska budskap som kunde passera censorerna och ändå ses som tydlig kritik när filmerna visades publiken. 

Andrej Tarkovskij ägnade sitt liv åt att bemästra den här konsten, att skapa filmer som balanserade på en knivsegg mellan sovjetisk patriotism och bitter kritik, att vara tillräckligt mild i sin kritik för att få filmerna producerade men samtidigt vara tillräckligt syrlig för att kunna stå ut med sig själv. Hans sovjetiska filmer kan ses som hyllningar av ryska och sovjetiska framsteg inom konst, teknologi och samhällsbyggnad, samtidigt som de på ett annat plan är berättelser av samma regims förtryck och förföljelse. 

När Putin-erans arthouseregissörer nu ställs inför samma problem som sina sovjetiska föregångare svarar de också på samma vis. Kritiken uttalas sällan rätt ut, den döljs under lager, vävs in i fiktion eller presenteras med allegorins välbeprövade verktyg. Ibland görs det med vågad, närmast komisk, tydlighet – som när Ivan I. Tverdovskij ger sin kvinnliga huvudroll en svans i Zoology, eller när Boris Khlebnikov i A Long and Happy Life klär sin samtidskritik i western-filmens struktur. Än mer etablerade regissörer hittar andra vägar för att uttrycka sin filmiska Putinkritik. 

Det säger en del om konsekvenserna av den statliga inblandningen när Zvjagintsev fattar ett aktivt beslut att finansiera sina filmer utan statliga medel, Sokurov (vars film Faust fick uttalat stöd av Putin själv) flyttar produktionen utomlands och lindar in kritiken i historiska figurer, som i Francofonia. Vid sidan om den kommersiella blockbusterpropagandan är det ryska filmklimatet möjligen kärvare än någonsin. Paradoxalt nog är det, precis som under sovjettiden, i detta klimat som den ryska filmen verkar bli som allra bäst. 

Olle Agebro