Punkens Pasolini – Derek Jarmans homosexuella historia
Historiska porträtt eller biopics är en ständigt återanvänd och inte sällan bespottad genre inom film. Men få har tagit sig an den med samma lekfullhet och konstnärliga anarki som den brittiska filmskaparen, konstnären, teaterscenografen och queeraktivisten Derek Jarman. En energisk mångsysslare som var en i kretsen kring popkonstnären David Hockney, skapade oförglömliga musikvideor för band som Pet Shop Boys och The Smiths, var en högljudd kritiker av Thatcherismen och en av de första och mest framstående personerna i England att tala öppet om sin AIDS-diagnos.
Mot denna bakgrund är det kanske inte förvånande att Jarman även var en del av den under 70-talet blommande punkrörelsen. Men som öppet homosexuell under samma era är det heller inte förvånande att han också kritiserade densamma för att vara chauvinistisk och för att öppet flirta med fascistisk estetik. Trots det är influenserna från rörelsen genomgående i hans filmskapande, såväl i tidiga verk som Jubilée och The Last of England som i den senare Edward II. Men det var med en annan tydlig inspirationskälla han först gjorde sig ett namn inom arthousefilmen; 1976 kom hans första långfilm, Sebastiane, som återger myten om helgonet St Sebastians sista tid i livet. Inspelad under den gassande medelhavssolen med en dialog helt på latin, är den fylld av brunbrända manskroppar, homoerotiska element och inleds med ett sprudlande karnevaleskt firande där krigsdans med gigantiska fallosar står i centrum. Parallellerna till den italienska auteuren Pier Paolo Pasolini, som vid tiden hade bland annat gett ut sin homoerotiska religiösa omtolkning Matteusevangeliet, är självklara.
Det är främst genom sina lekfulla Pasoliniinspirerade porträtt av historiska figurer som Derek Jarman blivit känd för de svenska cineasterna. (Att hävda att Jarman gjort sig känd för den bredare arthousepubliken vore en allt för drastisk historierevision.) Här transformeras de storslagna ikonerna till de trånande homosexuella män de i många fall kan antas ha varit. I det kanske mest kända, Caravaggio, porträtteras barockkonstnären Michelangelo Caravaggio med såväl sexuellt komplicerade som religionskritiska undertoner. Filmen innebar också Tilda Swintons första framträdande på vita duken och inledningen på ett livslångt samarbete som Swinton ofta refererar till som det kanske mest formativa för hennes konstnärliga karriär. Hon återkommer sedan med oefterhärmliga rolltolkningar i nästan alla Jarmans filmer fram till hans bortgång i sviterna av AIDS 1994. Bland annat som dekadent och färgstark aristokrat i Wittgenstein och som iskall drottning med mordiska motiv i tidigare nämnda Edward II.
Vare sig Jarman tagit sig an (och outat) beryktade engelska kungar eller uppburna tänkare har hans anarkistiska approach till genren ”biopic” erbjudit en välbehövlig energiinjektion i en ofta strömlinjeformad genre. Och om han själv tog inspiration av Pasolini, så är det inte otänkbart att anta att Sofia Coppola sneglat på det tidlösa och genreöverskridande berättandet i exempelvis Edward II inför sin egen alternativa historia om en fransk drottning.
Om vi nu blickar ut i världen och vår egen samtid, känns den inte helt olik det 70- och 80-tal som formade Jarmans konstnärskap. Krig, ekonomisk kris och konservativa åtstramningar präglar politiken och det tycks finnas vissa intressen som vill skriva om historien för att passa den egna ideologiska världsbilden. Kanske är det exakt nu vi ska dyka ner i Derek Jarmans lekfulla historierevision, som istället för att fortsätta mörklägga det obekväma, placerar det i strålkastarljuset och förgyller det med en stor dos sunt punkig etablissemangskritik och fantasifulla sexuella utlevelser.
