Filmerna som gör noirvember till årets svartaste månad
Det har ofta beskrivits som den uramerikanska filmgenren. Hårdkokta 40-talsmelodramer i skuggan av Hollywoods kulisser, den amerikanska drömmen förvriden till mardröm, skuldsatta privatdetektiver, femme fatales, korrupta snutar och whiskymarinerade, avdankade boxare. Men det är omöjligt att föreställa sig filmer som The Big Sleep, Night and the City eller Double Indemnity utan det som hände i Tyskland ett par decennier tidigare. Den utmärkande estetiken för noir-filmen, de långa skuggorna, de yrvakna ansiktena, de sneda vinklarna, är hämtade direkt från den tyska expressionismen och den våg av filmer, som Dr. Caligaris kabinett, Der Golem och Dr Mabuse, som bearbetar desillusionen och den kollektiva psykologiska förvridningen i Tyskland efter första världskriget.
När Hitler kommer till makten lämnar flera av Tysklands mest framstående regissörer landet, och när regissörer som Fritz Lang och Billy Wilder landar i Hollywood och möter den amerikanska kioskdeckartraditionen uppstår något nytt i korsningen mellan hårdkokta privatdeckare och den cyniska, rått estetiska tyska filmtraditionen. De sista filmerna som Fritz Lang regisserar i Tyskland är Doktor Mabuses testamente, gangsterfilmernas urmoder, och M, det kanske främsta exemplet på proto-noir innan genren ens nådde Amerika, och det dröjer inte många år i USA innan han skapar noir-mästerverk som Kvinna i rött och Skräckdagar i Prag.
Vi befinner oss på Universals studioområde i mitten av fyrtiotalet, under noirens guldålder, men vid den här tiden är det egentligen ingen som pratar filmerna som just film noir. Det dröjer egentligen till 1946 innan den franska filmkritikern Nino Frank kläcker termen film noir, och det är först vid mitten av femtiotalet som begreppet etableras och får vidare spridning utanför franska kritikerkretsar. Fransmännen tar också genren tillbaka över Atlanten, filmer som Louis Malles Hiss till galgen, Robert Bressons Ficktjuven och Jean-Pierre Melvilles gangsterfilmer lutar sig alla mot det amerikanska noir-arvet och låter de arketypiska råbarkade rollfigurerna möta fransk existentialism.
Och det är kanske dessa filmer som är avgörande för att filmströmningen övervinner fördomarna om billig spänningskultur, och ger den ett vidare liv även bortom den svartvita stiliserade estetiken. För när filmstilen under sjuttiotalet pånyttföds i färgfilm ersätts de svartvita skuggspelen av nattliga gator dränkta i neonljus, det som antyddes i fyrtiotalets dramer vågar New Hollywood-regissörerna berätta i klartext. När film noir blir neo-noir har de bleka svartvita ansiktena plötsligt fått färg, men inuti är människorna fortfarande lika ruttna.
