Nina Menkes – den amerikanska indiefilmens självutnämnda häxa

I Magdalena Viraga (1986) ställer sig den morddömda huvudkaraktären upp i bänkraderna under en fängelsegudstjänst och proklamerar att ”allt du behöver göra för att bli en häxa är att tre gånger utropa ’jag är en häxa’”. Och redan här, i sin långfilmsdebut, introducerar Nina Menkes även sig själv som den feministiska häxan av amerikansk indiependentfilm. Med sitt kompromisslösa filmspråk där historierna tycks veckla ut sig likt besvärjelser, har hon sedan dess också förtjänat en plats som en av de mest säregna och spännande rösterna från andra sidan Atlanten. Jämförelserna med sina europeiska föregångare Chantal Akerman och Agnés Varda ligger nära till hands, men olikt dem har hon ofta frånsagt sig auteurstämpeln och gått sina egna vägar, långt från de upptrampade stigarna.

Att ta sig an Menkes katalog är att tränga in i ett alldeles unikt metafysiskt universum, där dröm och verklighet är svåra att skilja åt och där det intellektuella möter det visuella. Det är ett universum som till en börjran kanske kan tyckas ogenomträngligt, men som successivt vecklar ut sig och avslöjar en värld befolkad av egensinniga karaktärer fyllda av frustration och politisk sprängkraft.

I centrum för hennes filmiska värld står ofta en solitär kvinna, nästan alltid spelad av hennes syster, Tinka Menkes. I Queen of Diamonds (1991), ett av Menkes kanske mest hyllade verk, är hon en uttråkad casinoarbetare. Hennes man har mystiskt försvunnit ur bilden och lämnat henne i ett limbo av enarmade banditer och bråkande grannar. Det är inte förvånande att Queen of Diamonds har liknats vid just Akermans Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles. Det monotona kortdealandet på casinot tycks i Menkes blick inte helt olikt det oändliga potatisskalandets strävsamma princip. Det är ett handarbete flyttat från hemmet till offentligheten, från obetalt arbete till kapitalismens mest neondrypande utpost.

I debuten Magdalena Viraga och The Bloody Child (1996) undersöks mystiska dödsfall och Menkes vrider på begreppen skuld, offer och förövare. Hon återvänder sedan, 16 år efter Queen of Diamonds, till sin ensamma croupier i sitt hypnotiska psykologiska drama Phantom Love (2007), men gör sedan ett litet avsteg från sina annars kvinnligt frontade filmer med den löst Dostojevskibaserade Dissolution från 2010.

För två år sedan gjorde hon comeback på den internationella festivalscenen med en ursinnig feministisk uppgörelse med filmen och dess inneboende sexistiska natur. Dokumentären Brainwashed: Sex-Camera-Power fick sin premiär på Sundance 2022 och med det gavs vi en anledning att återupptäcka Menkes trollbindande filmvärld. Men det har varit svårt för cineaster utanför festivalkretsar att se hennes verk. Efter sina hyllade festivalpremiärer har de inte visats i någon stor utsträckning, men nu har de äntligen digitaliserats. Och i en tid präglad både av konservativ backlash och en vurm för det mystiska känns det helt rätt att återbesöka en åsidosatt filmskatt som förtrollar med sin visuellt slående version av feministisk häxkonst.