Lucrecia Martel i retrospektiv

Lucrecia Martel var en av pionjärerna inom den argentinska filmvågen i början av 2000-talet och hennes visuellt poetiska, politiskt klarsynta och psykologiskt omtumlande filmer gör henne idag till en av den sydamerikanska filmens starkaste röster. Upptäck hennes förunderliga regissörskap i vår retrospektiv på Draken Film. 

En dag 1984 reste Ferdi Martel från den konservativa nordargentinska staden Salta, där han bodde och drev en färgaffär, till huvudstaden Buenos Aires. Där gick han på bio, tillsammans med sin tonåriga dotter Lucrecia som hade följt med på resan. Hon hade fantastiska betyg och inte kunde sluta leka med familjens videokamera. Filmen de såg var en melodramatisk kärleksfilm som då var den största publiksuccén i den argentinska filmhistorien. Den hette Camila, var regisserad av María Luisa Bemberg och producerad av Lita Stantic. 

Många år senare har Lucrecia Martel i intervjuer återvänt till den där upplevelsen, och hur María Luisa Bembergs och Lita Stantics synlighet i media formade hennes bild av att filmskapande var ett kvinnogöra. 
– Jag trodde att det var så det var. Som matlagning. Det är intressant hur ett missförstånd kan forma ens historia, berättade Martel i en intervju för Chicago Reader.

Idag är Lucrecia Martel en av Sydamerikas mest uppburna filmskapare, beundrad för sina poetiska och mångfacetterade filmer där hon genom magnifika bildkompositioner och utsökt ljudarbete utforskar mänsklig psykologi och politiska system. Kring millennieskiftet blev hon tillsammans med Pablo Trapero den mest tongivande regissören i den filmrörelse som brukar kallas ”Nuevo Cine Argentino”, den nya argentinska filmen, och som blev internationellt omtalad parallellt med att den argentinska ekonomin gick in i ett massivt kristillstånd. 

Rörelsens startskott var kortfilmsantologin Historias Breves, där Martel medverkade med kortfilmen Dead King (Martel har alltid fortsatt göra kortfilmer, så som Nueva Argirópolis, Pescados och Leguas som ingår i den här retrospektiven). Några år senare kom hennes första långfilm La Ciénaga från 2001, som ses som ett av centralverken i Nuevo Cine Argentino. Det är en berättelse om livslögner i en familj som grälar i kapp medan vattennivån stiger i det nordargentinska träsk där de samlas under regnperioden. Precis som många andra filmer inom den nya argentinska filmen är det en berättelse som undersöker sociala och etniska relationer, men La Ciénaga sticker ut genom sitt fokus på medelklassens situation. ”Fukten och värmen och regnet och svetten finns där i varje por av den här filmen som är oavbrutet spännande och engagerande”, skrev Bengt Toll i festivalprogrammet när filmen fick sin svenska premiär på Göteborg Film Festival. 

Lucrecia Martels stora internationella genombrott kom sju år senare med den psykologiska thrillern The Headless Woman från 2008, som skildrar den borgergliga kvinnan Vero som distraheras av mobiltelefonen och kör på en hund på en väg utanför Salta. Eller var det verkligen en hund som hon körde på? Vero stiger aldrig ur bilen för att se efter, utan kör istället därifrån. Filmen nominerades till guldpalmen i Cannes, och är en kraftfull film som tolkats som en kommentar om hur det argentinska samhället undvikit att konfrontera våldet som präglade diktaturåren (1976-82), men det är också en film om ett specifikt människoöde, och en allmännare reflektion om vår oförmåga att acceptera skuld. 

Efter succén med The Headless Woman talade hela filmvärlden om vad Martel skulle hitta på härnäst, men det kom att dröja nästan 10 år innan det visuellt spektakulära kostymdramat Zama pekade ut en ny riktning i Martels konstnärsskap. Under inspelningen av Zama följdes Martel av dokumentärfilmaren Manuel Abramovich. Resultatet blev dokumentären Light Years, som både är ett fascinerande porträtt av Lucrecia Martel och ett filmiskt försök att relatera dokumentärens egen form till Martels arbete med ljus, mörker och ljud.

Just Martels ljudarbete är särskilt värt att uppmärksamma. För Lucrecia Martel finns det två olika aspekter av ljud som är intressanta. Dels det meningsbärande ljudet, talet och orden, och hur det talade ordet kan överskrida kategorier som kön och ålder. Dels ljudet som filmens enda sanna taktila dimension - rent fysiskt är ljudet den enda delen av filmen som faktiskt rör vid åskådaren. Lucrecia Martels regissörskap består av filmer som inte bara förtjänar att ses, det är filmer att lyssna till, att beröras av. 

Jonas Holmberg