Jeanne Moreau 1928-2017

När Jeanne Moreau häromåret gjorde sin sista film kunde hon räkna samman 145 filmroller under sin karriär. Hon levde ett liv med filmen som inte kan jämföras med någon annans, fram till de sista åren spelade hon stora huvudroller, men också i de filmer där hon tog plats längre ner i rollistan är det hennes rollprestation som stannar kvar. 

Idag räknas hon självklart bland Frankrikes främsta skådespelare genom tiderna, men under hennes första tid som skådespelare såg hennes karriär ut att vara på väg i en helt annan riktning. Jeanne Moreau föddes i Paris 1928, dotter till en brittisk dansös och en fransk krögare. Mot sin fars vilja följde hon i moderns fotspår, hon dansade balett och blev snart intresserad också av teater. Hon studerade vid Comédie Française och gjorde karriär vid Théâtre National Populaire – men trots hennes stadiga bakgrund inom teatern blev hon så snart hon började göra film omtalad för sitt utseende snarare än för sina rollprestationer. 

Från filmdebuten 1949 blev hon snabbt etablerad inom den franska mainstreamfilmen och spelade in i ett högt tempo under hela femtiotalet, där de flesta filmerna hör till en bortglömd del av den franska filmhistorien. Moreau rollsattes i oförargliga roller som ung och vacker kvinna, och såg ut att få samma hastiga och intensiva karriär som så många andra skådespelares. Men knappt tio år efter hennes filmdebut skulle allt förändras. 

Vid filmfestivalen i Cannes 1958 spelar hon i långfilmsdebuterande Louis Malles Hiss till galgen. Filmen handlar om ett mord och dess makabra efterspel, Jeanne Moreau står vid sidan om hela händelseförloppet men är ändå den som driver filmen framåt från den första bildrutan till den sista. Det är berättelsen om hur en kvinna använder sin nya älskare för att göra sig av med sin äkta man, vilket i Moreaus karriär på sätt och vis är lägligt, för filmen markerar också det ögonblick då hon gör sig av med de stereotypa flickrollerna bakom sig för en annan sorts roll - i det här fallet den som skev hjältinna, en modern fransk femme fatale-tolkning långt bort från klichéerna. 

Senare samma år, vid filmfestivalen i Venedig, spelar hon huvudrollen i Malles andra film De älskande. Filmen, också en historia om en kvinna som lämnar sin man för en yngre älskare, belönas med juryns pris i Venedig – filmen blir också en minst lika passande metafor mot hennes skådespelarkarriär, om hon dödat sin tidigare karriär med hjälp av den yngre älskaren Louis Malle är det i den här filmen hon definitivt förklarar sin kärlek för den franska nya vågen och de oförglömliga filmer hon skulle komma att spela i under det närmaste decenniet. 

Med intelligenta, nerviga och komplexa rolltolkningar blir hon snabbt en favorit hos regissörer både i hemlandet och internationellt. Inom loppet av tio år spelar hon i François Truffauts Jules och Jim, De 400 slagen och Bruden bar svart, Jean-Luc Godards En kvinna är en kvinna, Michelangelo Antonionis Natten, Max Ophüls Svindlare på Rivieran, Jacques Demys Änglabukten, Orson Welles Processen och Falstaff, Luis Buñuels En kammarjungfrus dagbok och i ytterligare en Louis Malle-film – den svindlande Tag mitt liv. 

Detta osannolika decennium hade också kunnat innehålla en Bergman-film. När Jeanne Moreau besökte Sverige för några år sedan berättade hon för en liten grupp reportrar om sin vänskap med Bergman och om hur de, sedan de lärde känna varandra på 50-talet, börjat brevväxla om hennes roll i en tänkt filmatisering av den franska romanen L’Amour Monstre. Filmen blev aldrig av, men svävar tillsammans med mytomspunna filmer som Orson Welles The Deep och The Other Side of the Wind för alltid i det hisnande mörker av hennes ofärdigställda filmer som mycket väl kunnat låta hennes liv ta en lika skarp vändning som efter hennes Hiss till galgen. 

Olle Agebro