Italiensk neorealism 2.0

Det sägs att bra konst föds ur lidande, om det stämmer var Benito Mussolini det bästa som kunde hända den italienska filmen. Få regimer kan mäta sig med hans hänsynslösa fasciststyre och få perioder i filmhistorien är lika ointressanta som den italienska filmen under Mussolinis styre. Det var under Mussolinis regering som man grundade Cinecittà, en italiensk mastodontversion av Filmstaden i Råsunda, men filmerna som kom ur filmfabriken var ofta tillrättalagda överklassdramer rensade från allt som kunde uppfattas som kontroversiellt av fascistregimen. 

Vad som händer inom den italienska filmen under fyrtiotalet och efter kriget saknar däremot motstycke i filmhistorien. När Roberto Rossellini regisserar Rom – öppen stad blir han tillsammans med regissörer som Luchino Visconti och Vittorio De Sica en del av en kreativt briljant motreaktion mot 30-talets telefoni bianchi-filmer (de lättviktiga italienska komedierna kallades ”vita telefoner” eftersom just de telefonerna kommit att bli en statussymbol för borgarklassen som ofta syntes i bakgrunden i rollfigurernas art deco-villor i filmerna). Den italienska neorealismen förflyttade berättelsen från bourgeoisien till arbetarklassen, filmerna spelades in på gatorna och i riktiga lägenheter och skildrade för första gången de sociala problem som folket levt med i decennier - resultatet blev också filmer som även idag älskas av publiken och hyllas av kritiker över hela världen. Och det är kanske mot den bakgrunden man ska förstå den geniala kreativitet som just nu får den italienska filmen att framstå som mer intressant än den varit på femtio år. 

Det innebär inte att den italienska filmen kommer ur en svart period, filmer som Nuovo Cinema Paradiso (1989), Mediterraneo (1991), Il postino (1994) och Livet är underbart (1997) har tagit hem Oscarstatyetter, Guldlejon och Guldpalmer, men många av de senaste decenniernas främsta italienska filmer råkar befinna sig kvar i tiden kring andra världskriget – neorealismens historiska spelrum. Kanske krävdes det en Berlusconi för att göra den italienska samtiden intressant att berätta om på nytt. När man ser filmer som Gomorra och Terraferma är det nämligen svårt att bortse från fonden av sönderkommersialiserade Berlusconi-ägda tv-kanaler och de sociala problem som sopats under mattan för att ge plats åt lättklädda värdinnor i tv-rutan (ett samband som för övrigt finns skarpt skildrat i Erik Gandinis dokumentär Videocracy). Under den glättiga ytan av tv-studiomiljöer och norditalienska modehus håller något på att vittra sönder.

I Göteborg Film Festivals italienska fokus radade exemplen upp sig, från flyktingkatastrofer som skymtas från en siciliansk semestervilla i A Bigger Splash till skitig droghandel i Rom-förorter i Don’t Be Bad. I Paolo Sorrentinos mästerliga Il Divo står det klart att det sociala förfallet, korruptionen och maffiakopplingarna vindlar sig ned från högsta ort i den italienska regeringen, och även när den italienska samtidsfilmen blickar bakåt är det svårt att inte se omskrivningarna för vår tids Italien, oavsett om det döljs bakom 68-revolterna i Rom i The Big Dream eller skildringen av sjuttiotalets nyfascism i Min bror är enda barnet. Inte ens när bröderna Taviani gick in för att filmatisera Shakespeares pjäs Julius Caesar i Caesar måste dö kunde de undgå att berätta historien genom interner på ett italienskt högsäkerhetsfängelse av idag, i sig ett mikrokosmos bestående av ett socialt arv samhället inte vill kännas vid. Bisarrt nog är det lika svårt att tänka sig Rossellini utan Mussolini som det är att tänka sig Paolo Sorrentino, Matteo Garrone och Emma Dante utan Berlusconi, och på sätt och vis har det politiska läget i Italien satt fart på en kreativ strömning som gett upphov till de skarpaste samhällsskildringar som gjorts på femtio år. Efter att den italienska filmen under decennier varit fixerad vid sin italienska neorealism är det kanske på tiden att börja prata om en ny italiensk realism. 

*Olle Agebro*