draken-film

Reserapporter / 2020-02-23

Festivalrapport: Berlinale 2020

Berlin filmfestival avslutades i helgen med att iranska There Is No Evil av Mohammad Rasoulof vann Guldbjörnen. Rasoulof kunde inte själv närvara vid ceremonin eftersom han inte får lämna Iran. Filmskaparen är sedan många år, liksom landsmannen och Guldbjörnsveteranen Jafar Panahi, i onåd hos regimen – bland annat har han dömts till ett års fängelse då hans filmskapande uppfattas som regimkritiskt av landets styrande. Med festivalen 2020 firar Berlinale 70 år. 

Första festivalen hölls 1951 – mitt under brinnande kallt krig och ur spillrorna av en stad som upplevt det totala mörkret bara sex år tidigare. Tragiskt nog påmindes vi alla om mörkret dagen innan invigningen när Tyskland upplevde ett fruktansvärt terrordåd i staden Hanau, där en man med högerextrema idéer sköt ihjäl tio personer. Naturligtvis påverkade det festivalen. Såväl kulturminister Monika Grütters som Berlins borgmästare, Michael Müller, adresserade det i sina invigningstal och betonade Berlinale som en plats för öppenhet, anti-rasism och solidaritet. Vid sidosektionen Panoramas öppnande hölls en tyst minut och i samband med presskonferensen av filmen Persian Lessons kunde inte den tyske skådespelaren Lars Eidinger hålla tillbaka tårarna när han pratade om den hatretorik som flödar i samhället. Festivalen firar inte bara 70 år, den gör det också med en ny ledning. Den omstridde festivalchefen Dieter Kosslick avgick förra året och ny konstnärlig ledare är Carlo Chatrian. 

Programkommittéerna är nya och 2020 var det upp till bevis för en filmfestival som tappat i anseende. Från att alltid ha nämnts i samma andetag som Cannes och Venedig har den av många inom bransch och media tappat i anseende och relevans. En uppfattning som blev smärtsamt tydlig inför festivalen 2018 då 79 tyska regissörer (bland dem Maren Ade och Fatih Akin) gick ut i ett öppet brev med stenhård kritik av Kosslick och festivalledningen och krävde en nystart för festivalen. Men kanske är Berlinale på väg tillbaka. De första reaktionerna och summeringarna verkar ge Berlinale 2.0 tummen upp. 

Programmet har överlag möts av positiv respons, undantaget Abel Ferraras pekoral Siberia. Förutom Guldbjörnsvinnaren There Is No Evil fanns flera guldkorn i tävlingen. Christian Petzolds sjöjungfrudrama Undine, som fick ta emot kritikerpriset, var ett. Eliza Hittmans (Beach Rats) starka abortdrama Never Rarely Sometimes Always och indiedrottningen Kelly Reichardts eleganta drama First Cow var två andra. Sydkoreanske auteuren Hong Sang-soo fortsätter i god form och vann regipriset för The Woman Who Ran. Sang-soo har likt Rasoulof tidigare vunnit sidosektion Un certain regard i Cannes och kanske är detta framtiden för Berlinale. Att uppgradera och stjäla Un certain regard-stjärnor till sin huvudtävling och på så sätt skapa en mycket stark och relevant arthouse-tävling. För mycket av den tidigare kritiken mot Berlinale handlade om att tävlingen var för svag, beroende på festivalens bristande förmåga att attrahera intressanta storfilmer. Vågar festivalen släppa det spåret och istället renodla sin arthouse-profil har tävlingen säkert alla möjligheter att åter vinna i anseende. 

Som så ofta på alla festivaler hittas flera av de mest intressanta filmerna i sidosektionerna. I år presenterades den nya tävlingen Berlinale Encounters, och Berlins Panorama-sektion är inget undantag, här finns ofta de mer utmanande filmerna och många gånger de mer brännande politiska. Så även i år. Två filmer som stack ut var grekiska debutfilmen Digger av Georgis Grigorakis (producerad av Athina Rachel Tsangari och hennes bolag Haos Film). Ett far och son-drama där sonen uppsöker sin far (som bor ute i skogen där han försöker förbli trots gruvföretagets försök att köpa ut och bort honom) efter 20 år för att utkräva sitt arv. Ett annat drama var Otac (Father) – en urstark serbisk film om en far som slåss för vårdnaden om sina barn mot korrupta myndigheter. Modern har blivit institutionaliserad efter att ha tänt eld på sig själv i ett desperat försök att få makens forna arbetsgivare att betala ut hans löner. Otac vann publikpriset i Panorama. Både Digger och Otac har gemensamt att de tar upp en av vår tids mest brännande frågor; landsbygd kontra stad och den kil som slagits in dem emellan. Subtilt gestaltat skildrar båda dessa filmer fattigdomen, avfolkningen och desperationen som genereras på en landsbygd som känner sig sviken och övergiven av politiken och etablissemanget. 

Som om inte terrordådet vore nog så påverkades Berlinale även av Corona-viruset. Munskydd var en inte helt ovanlig festivalattiralj, och på Berlinales filmmarknad, European Film Market, saknades den kinesiska delegationen helt. Ett stort avbräck naturligtvis. Samtidigt – mitt i känslan av apokalyps och mörker – spirade optimismen. En lätt surrealistisk känsla, men för första gången på länge målas inte enkom skräckscenarier upp för filmbranschen. Stärkt av en investeringsiver av sällan skådat slag för tv-drama från jättar som Netflix och Amazon pratar tv-branschen fortsatt i entusiastiska ordalag. 

Optimismen ser ut att spilla över på filmbranschen, uppumpade av att 2019 faktiskt var det bästa bioåret för europeiska biografer på över tio år. Ett positivt faktum som kommit lite i skuggan av att inhemsk film (inte bara i Sverige) fortsatt tappar marknadsandelar gentemot de stora blockbusterfilmerna från USA. Tydligt är att branschen med jämna mellanrum behöver se att det fortfarande är möjligt. Att undrens och överraskningarnas tid inte är över – och sällan har ett år visat att det fortfarande är möjligt som 2019. Summerat i ett ord: Parasit. Det Oscarsvinnande dramat är kvalitetsfilmens nya talisman. Vid alla seminarier jag besökte under EFM har den sydkoreanska braksuccén lyfts fram som en game changer och ett tecken på att arthouse-filmens framtid är ljus. Det är bara att hoppas de har rätt. In Bong Joon-ho we trust. 

 

Andreas Degerhammar

Streama hundratals handplockade filmer från hela världen.

Därefter 89 kr/mån, Ingen bindingstid.

Draken Film använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt.
Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies

Göteborg Film Festival

Olof Palmes plats 1
41303 Göteborg

Kontakta Draken Film

kontakt@drakenfilm.se

Google StoreApple Store
Twitter
Facebook
Instagram
Creative Europe Media