Den tjeckoslovakiska nya vågen

Under några korta år i mitten av sextiotalet fick regissörer som Vera Chytilová, Miloš Forman och Jiří Menzel världens blickar att riktas mot en tjeckoslovakisk filmrörelse som vann Oscarstatyetter, dominerade filmfestivaler och utmanade Sovjetunionens maktmonopol. Precis som ungdomskulturen växte fram i väst slog den under tidigt sextiotal också rot i öststaterna. Men där det i väst handlade om tonårsrevolt och The Beatles stod långt mer på spel för den tjeckoslovakiska ungdomen i Sovjetunionens skugga. 

Det kommuniststyrda Tjeckoslovakien hade rest sig ur den tyska ockupationen under andra världskriget, bara för att kliva rätt in i en ekonomisk kris som drabbade hela landet, folkliga protester slogs ned av armén och det auktoritära styret från krigsåren hade i praktiken bara bytt skepnad. Utanför Prag finns vid den här tiden en av världens mest moderna filmstudios – delvis tack vare nazisternas propagandamaskineri och stora investeringar i filmindustrin - här finns en av Europas främsta filmskolor och här finns en grupp studenter som inte har några som helst planer på att gå i sin föräldragenerations fotspår. Till skillnad från de nya filmvågor som svallar över Europa i början av sextiotalet är den tjeckoslovakiska nya vågen av filmare tätt knuten till den nationella filmskolan och det statliga produktionssystemet. 

Medan franska regissörer lånade pengar av släktingar, använde billig kamerautrustning och lät staden bli deras filmstudio, hade de tjeckoslovakiska filmare som nu började göra film tillgång till moderna studiomiljöer. De filmare som får sitt genombrott vid den här tiden är en brokig skara unga regissörer med ambitioner som sträcker sig mellan små uppväxtskildringar till storslagna science-fiction-produktioner. Men i någon mening förenas filmarna i ett skeptiskt förhållningssätt till det auktoritära, det märks i de historier de väljer att filmatisera men också i deras absurda berättande och surrealistiskt fria filmspråk. Den filmvåg som växer fram är rotad i en sorts lekfull socialrealism, en film som ger en röst åt en ny generation av ungdomar och deras verklighet, men som heller inte värjer sig för att göra upp med Tjeckoslovakiens historia. 

Vera Chytilovás och Miloš Formans tidiga regissörskap speglar en framväxande - för den äldre generationen kontroversiell - ungdomskultur parallellt med att filmare som Ján Kadár, Elmar Klos och Jiří Menzel filmatiserar en allt annat än insmickrande tjeckoslovakisk närhistoria under nazistockupationen. Filmerna som spelas in under den tjeckoslovakiska nya vågen är medvetet provokativa och gränssökande och hänger tätt ihop med den allmänna opinon som växer fram i mitten av sextiotalet och som ska komma att kulminera med Pragvåren och sedan störtas av den efterföljande invasionen från Sovjetunionen. Den tjeckoslovakiska liberaliseringsrörelsen som strävade efter en socialism med ett mänskligt ansikte speglades i någon mån i filmindustrin, en rörelse som även i filmindustrin fick ett abrupt slut under Sovjetunionens ockupation. 

Efter 1968 censureras och bannlyses många av filmerna som spelats in under sextiotalet, många filmare flyr från landet och de som blir kvar får se sina kreativa möjligheter kraftigt inskränkta. Den kreativa kraft och de unika förutsättningar som fanns under några filmhistoriska ögonblick under sextiotalet resulterade i två Oscarstatyetter (Butiken vid storgatan, 1965 och Låt tågen gå, 1967) och ett antal festivalvinster, men den tjeckoslovakiska nya vågen gav framförallt ett internationellt genomslag som kommit att influera regissörer över hela världen under decennier framöver. 

Olle Agebro