Den svenska synden

I april 1955 publicerades en inflytelserik artikel i Time Magazine med rubriken ”Sin and Sweden”. Det var journalisten Joe David Brown som varnade för ett urspårat land där den sexuella frigjordheten och kyrkans minskade inflytande ledde till moralisk korruption och ohejdad promiskuitet. Problemet för den konservativa varningen var att lite för många tyckte att beskrivningen verkade spännande snarare än avskräckande, och ”den svenska synden” blev snart ett nyckelbegrepp för att marknadsföra det progressiva och liberala Sverige i allmänhet och de vågade svenska filmerna i synnerhet. 

I en tid när Hays-koden fortfarande reglerade den amerikanska filmproduktionens sedlighet fanns det pengar att tjäna på nordeuropeisk sensualism. När Ingmar Bergmans Sommaren med Monika fick amerikansk premiär senare samma år, lanserades den med den sensationslystna titeln ” Monika, the Story of a Bad Girl”. Filmen blev en monumental publiksuccé på de amerikanska biograferna. Även i resten av världen blev den sensuella skärgårdsfilmen en succé, både för sin uppriktiga teckning av livsvillkoren för efterkrigstidens ungdom och för att det går att skymta Harriet Anderssons rumpa i den kanske allra mest klassiska av den svenska filmhistoriens otaliga nakenbadsscener. Den franska regissören Francois Truffaut blev så inspirerad att han lät sitt tonåriga alter ego stjäla en urringad ”Sommaren med Monika”-affisch i sin epokgörande debutfilm De 400 slagen. 

Ett par år innan Sommaren med Monika hade Arne Mattssons Hon dansade en sommar fått premiär, filmen som Rickard Gramfors pekar ut som den svenska exploitation-filmens födelse i den nyutkomna boken ”Do you believe in Swedish Sin?”, där han samlar snuskiga filmaffischer från den svenska syndens guldålder. Det står ”Sweden”, ”Schweden” eller ”Swezia” på var och varannan affisch för olika exportmarknader – att begreppet ”Schwedenfilm” kom att ersätta ”franska vykort” tydliggör förändringen i idén om syndens geografiska hemvist.                  

Men hur såg då filmerna bakom ”den svenska synden” ut, och hur kom det sig att de gjordes? Ja, det var en blandad och ganska oborstad verkförteckning. I den här retrospektiven fokuserar vi på de filmkonstnärligt mest framstående titlarna: tillsammans med Sommaren med Monika och Hon dansade en sommar är Lars-Magnus Lindgrens havsnära och lustfyllda Käre John ett Christina Schollin-lett exempel på den sammankoppling av erotik och romantiska svenska sommarmiljöer som Mariah Larsson och Elisabet Björklund i boken ”Swedish Cinema and the Sexual Revolution” beskriver som central för den bild av en svensk, naturnära sexualitet som blev väldigt inflytelserik både i Sverige och utomlands.

Färre fläktande junivindar känns i Ingmar Bergmans Tystnaden, en mörk, instängd och högst urban berättelse om med inslag av ”perversitet och sjuklig ruskighet”, för att citera Högerpartiets riksdagsledamot Birger Isacsons interpellation till censuransvarigt statsråd. Att Tystnaden blev SF:s största succé dittills säger något om hur den kommersiella potentialen fortfarande var enorm i konstnärligt avancerade filmer så länge de innehöll någon gränsöverskridande sexscen. På samma sätt var Mai Zetterlings Älskande par och Nattlek konstnärliga triumfer med pusselbitar som ångest, orgier, incest och filmisk modernism. 

När Vilgot Sjöman närmar sig den sexualiteten i Jag är nyfiken – gul var det med ett helt annat perspektiv än hans läromästare Bergman: filmen är improviserad och vänsterpolitisk, och sexscenerna mellan Lena Nyman och Börje Ahlstedt präglas mer av avslappnad lekfullhet än högborgerlig sexualneuros. Det delvis pedagogiska anslaget i den enorma exportsuccén Jag är nyfiken – gul (filmen blev den mest framgångsrika utländska filmen någonsin på den amerikanska marknaden) för också tankarna till en annan del av den syndiga svenska filmproduktionen under denna tid: de lika beskäftiga som explicita sexualundervisningsfilmerna som också gjorde global succé i de festivalprisade auteurernas fotspår.

60- och 70-talen var över huvud taget en tid när gränserna mellan gränsöverskridande konstfilm och ren pornografi var betydligt suddigare än idag. Det var inte bara branschens skuggfigurer som ägnade sig åt filmisk erotik: Stellan Skarsgård tog av sig kläderna i Strandhugg i somras och Georg Riedel gjorde musiken till Fanny Hill. Först på 80-talet blev den svenska erotiken så renodlat pornografisk att den tydligt skildes från den ordinarie filmindustrin.

Såhär femtio år och hundratals HBO-tuttar senare är det på flera sätt intressant att blicka tillbaka på en filmisk epok som präglat ”Sverigebilden” djupare än det mesta. Efterkrigsdecennierna var en tid av en djup men mångskiftande samhällsomvandling, och filmen blev en kulturell förhandlingsplats för idéer om modernitet, individualism, sekularisering och socialism. Det nakna var det självklart progressiva och Sverige var mest progressivt av alla. Det nakna segrade också: såväl den amerikanska Hayskoden som det svenska pornografiförbudet försvann omkring decennieskiftet 1970 som en följd av de frisläppta vindarna. Att göra upp med den våldsamt patriarkala sexualmoral som bland andra Lena Nyman vittnat om präglade både produktion och kritik av den sexliberala filmvågen har visat sig ta längre tid. 

Det görs fortfarande konstnärligt syftande filmer med erotiska komponenter i Sverige, men uppmärksammade titlar som Ninja Thybergs Pleasure eller den alternativpornografiska antologifilmen Dirty Diaries ger exempel på en betydligt mer problematiserande inställning till sexuella skildringar och deras produktionsvillkor. När svenska regissörer idag närmar sig den filmiska synden handlar det inte längre om en paradoxalt oskuldsfull vilja att spränga sexvallen, utan om att fundera över det sexuella sprängmedlets egna egenskaper.