David Aronowitsch i retrospektiv

David Aronowitschs filmografi spretar från djupgående porträttfilmer till animationer om de som tvingas vara anonyma, men från de första filmerna till hans senaste finns ändå något slags linje. 
– Jag har alltid varit nyfiken och velat pröva nya sätt att göra film, nya former och uttryck, men är väl klart att det finns någon sorts röd tråd. Sedan jag började göra film har jag ju velat skapa något som ska drabba publiken. Jag har försökt berätta om de här politiska situationerna, om hur det är att känna sig maktlös, att bli tagen som slav, att gömma sig som barn på flykt. Jag vill att publiken ska lämnas med en stark känsla, men inte bara det. Samtidigt som vi drabbas av de här filmerna känslomässigt så vill jag att publiken också ska förstår något intellektuellt, att filmerna kan ge insikt om hur samhället ser ut, säger David Aronowitsch. 

Att se Aronowitschs filmer i retrospektiv är att möta det där engagemangetm, men också den nyfikenhet som tagit hans filmskapande till nya format. Det handlar dels om spännvidden mellan de raka dokumentärfilmerna, som Stockholm -75 eller Facing Genocide, och animationerna med Hanna Heilborn, Gömd, Slavar, Sharaf och Unkilled, Chapter 1. Men det är också sökandet efter nya former som ibland tagit hans dokumentära filmskapande över gränsen till fiktionen och tillbaka igen – som i den fiktiva novellfilmen Dublin som utmynnande i en sorts dokumentär bakomfilm, Jag är Dublin, när Aronowitsch insåg att det som hände bakom kameran var det verkligt intressanta.
– Det har varit ett dilemma för mig när jag försökt göra film om sådant som egentligen är obegripligt, eftersom jag vill förklara, samtidigt som jag vill skildra att det är just obegripligt, som i filmerna om Dublinförordningen. Kanske är det så att vissa sanningar måste fiktionaliseras för att kunna berättas, dels för att kunna skydda de människor som filmen handlar om, men kanske också för att kunna upprätta en spänning för att hålla i publiken. 

Med bioaktuella Idomeni är Aronowitsch tillbaka i det gripande dokumentära berättandet, och det allra mest aktuella. I elva djupt berörande kapitel möter vi barnen och de vuxna i två yazidiska familjer från Irak, från det tillfälliga flyktinglägret i Idomeni på gränsen mellan Grekland och Makedonien, till drömmarna om ett nytt liv i Europa. 
– Idomeni är inte uppenbart politisk, det är inget försök att redovisa hur asylsystemet fungerar eller så. Men det är något i filmen som smyger sig på, en insikt om hur det här systemet påverkar människor, om vad det är att vara på flykt. Genom att komma de här människorna helt nära under en kort tid i deras liv hoppas jag att vi också kan förstå något större om världen vi lever i.