Christian Ryltenius x Draken Film
Christian Ryltenius är en av Sveriges främsta barnfilmsregissörer och har bland annat regisserat Pelle Svanslös, Vem är du, Mamma Mu? och flertalet Bamse-filmatiseringar. I dag, 22 december, är det premiär för Bamse och världens minsta äventyr, hans femte regiuppdrag i Bamse-serien.
Vi passade på att höra av oss till Ryltenius och be om hans bästa Draken Film-tips.
Resan till Melonia
Självklart startar jag med en animerad filmklassiker som fortfarande står sig i vått och torrt! En film fullproppad av tecknarglädje, underbara röstinsatser och fantastik musik av Björn Isfält. Regisserad av Per Åhlin – ett sant tecknargeni och svensk animations Gudfader.
In the Mood for Love
Wong Kar-Wai har varit min husgud under 2000-talet och jag hade egentligen kunnat tipsa om alla hans filmer. Sagolikt foto av Chris Doyle, och Tony Leung och Maggie Cheung har aldrig varit bättre i huvudrollerna. Kläderna och produktionsdesignen är ett kapitel i sig och sist men inte minst – musiken! Både ledmotivet av Umebayashi och Nat King Coles låtar gör att man bara vill vara på plats och uppleva Hongkong i dess glansdagar och gärna på någon nattlig gata i ösregnet.
Utvandrarna
Svensk långfilm när den är som bäst från denna mustiga roman av Vilhelm Moberg. Det vemod och det filmiska bildberättande som denna film rymmer är som en enda lång cineastisk njutning med Troell bakom kameran. Ska såklart ses tillsammans med Nybyggarna för en riktig heldag i sällskap med Jan Troell och tidens bästa, svenska skådespelare.
Moderna tider
Charlie Chaplin är den skådespelare och filmskapare som används flitigast som referens till att förstå grunderna för animerad film. Sättet på vilket man i stumfilm skapar scener utan dialog men med stark mimik, skådespeleri, komik och timing är ett arbetssätt som ligger väldigt nära animationen. Släng gärna ett extra öga på hur välkomponerad och effektivt ljussatt varje scen är i det svartvita kvadratiska bildformatet. Mästerligt snyggt!
Mannen på taket
Bo Widerberg går inte att undvika på en svensk topplista över bästa filmer. Såg faktiskt om den ganska nyligen och den står sig fortfarande riktigt väl. Gillar verkligen den uppskruvade och nerviga realismen som Widerberg bemästrade till fullo. Filmen riktigt osar blöt ylletröja och dålig nattsömn. Och hela härligheten är såklart filmad med skakig handkamera. Carl-Gustav Lindstedt i huvudrollen som Martin Beck har aldrig varit bättre och sett mer sliten ut.
Himmel över Berlin
En väldigt vacker och poetisk film, varsamt spunnen kring versraden: ”Als das Kind Kind war, …” i ett betonghårt svartvitt Berlin med osynliga änglar som ger oroliga människor tröst genom att lyssna på deras tankar. Änglarna gestaltas makalöst väl av Bruno Ganz och Otto Sander som om de aldrig gjort annat i livet än att just agera änglar i långa rockar, vakande högt upp på gigantiska statyer.
Fanny och Alexander
Det här är en smällkaramell med extra allt, och det har verkligen inte knusslats med detaljerna. Den rollbesättning som Bergman fått till är helt enorm. Kommer ihåg att när jag såg den för första gången var jag som förhäxad av Stina Ekblad som den mystiska Ismael och lika imponerad av Jan Malmsjö som den onde biskopen. Nu när det närmar sig jul är den väl värd att se igen. Fan vet om man inte borde se den varje jul!
Den enfaldige mördaren
Hans Alfredson fick verkligen till det med den här underbara filmen. Att han själv dessutom tog på sig rollen som den sadistiska fabrikören Höglund gör inte filmen sämre. Tvärtom. Jag tycker verkligen om det mesta av det som Hasse & Tage skapade. Det är filmer med enormt mycket hjärta, engagemang och glädje. Med denna film, tycker jag att Alfredson formtoppar och den svärta som finns i det annars färggranna svenska 30-talet, som filmen utspelar sig i, funkar riktigt bra.
Mulholland Drive
David Lynchs i combo med Angelo Badalmentis musik har varit en enorm inspirationskälla sedan Twin Peaks glansdagar i TV-rutan. Här får de till en fullträff i ett bländande vackert, nervigt och skrämmande obehagligt Hollywood. Det är tvära kast mellan de surrealistiska världarna, där det alltid dyker upp någon osannolik karaktär som gubben i lådan och håller en på tårna. Av alla Lynchs filmer är det här den film som jag sett om flest gånger och den står sig fortfarande riktigt bra.
